Bild från Dagens Nyheter 23 november
När Malin Lundgren var 17 år och gick sista året på gymnasiet gick hon igenom en tuff tid. Hennes pappa hade avlidit på sommaren, i hudcancer, malignt melanom.
Pappans kamp mot sjukdomen hade pågått i flera år och Malin och övriga familjen hade fått leva med alla stadier i sjukdomsförloppet. Därför blev hon extra uppmärksam när två av hennes egna leverfläckar började klia på skulderbladet.
När Malin gick till vårdcentralen ville de inte ens göra en undersökning, de menade att hon var för ung och att hon skulle slippa oroa sig onödan. Men Malin stod på sig och när proverna hade tagits visade det sig att hon hade ett förstadium till hudcancer. Bara två månader efter pappans död opererades fläckarna bort och sedan dess går Malin på kontroller varje halvår och tar bort varje misstänkt fläck som dyker upp.
I dag, sju år senare, är hon även aktiv i föreningen Ung Cancer och har blivit samtalsvän till en 23-årig tjej med samma diagnos.
För en månad sedan släpptes Malin Lundgrens bok ”Det finns inget bara i ordet hudcancer”. Där berättar hon om hur det känns att leva med en cancerdiagnos och hur svårt det är att stå bredvid och se en nära anhörig tyna bort. 20 procent av intäkterna från boken går till Cancerfonden.
Malin har också en egen blogg där hon skriver om sin cancerdiagnos och smärtan och saknaden efter sin pappa. Följ hennes blogg här.